Så här beskrivs repslageri verksamheten i ett brev till högre instanser under en viktig epok:
I Kungl Maj:ts reglemente givet i Rådskammaren den 10 augusti 1753 sägs också:
”Repslagarinrättningen vid Amiralitetet i Carlskrona är satt på så fördelaktig fot för Kungl Maj:t och kronan, att bästa slags tågvirke där tillverkas, jämväl att kostnaden både för tågvirke och segels sömmande där faller lindrigare än annorstädes i riket.”
Det måste vara väldiga kvantiteter tågvirke, som under årens lopp levererats från banan, alltifrån de stora linjeskeppens svåra ankartåg till det finaste segelgarn, vant och stagtross, halsar och skoter, jaglinor, drilltåg, liktross, lunta och mycket annat.
Termerna hör nu hemma i en svunnen epok. Långt in på 1900-talet användes i banan samma arbetsmetoder.
Tre varv runt jordklotet
Det sägs att en repslagare, som började som lärpojke vid 15 års ålder och gick i pension vid 60, han hade när han slutade gått jorden runt tre varv, varav 1,5 baklänges.
Man utnyttjade i stort bara naturprodukter som hampa, manilla, sissal, kokos och bomull, där hampan var den klart dominerande råvaran.
Hampan importerades i huvudsak från Ryssland och lades upp på Lindholmen i det så kallade Hampskjulet.
Rep från Karlskrona hade från början vitt ullgarn i mitten för att markera tillverkningsplats och att kronan ägde repet. Så småningom övergick man till blå tråd.
“Tjyvamarket”
Trots detta hamnade många rep utanför murarna, bl.a. som tvättlinor på Björkholmen och Västerudd.
En Björkholmsdam anklagade en dag en grannfru för att ha stulit hennes tvättlina.
-”Jag känner såväl igen den för den har blå tråd i mitten, för min man jobbar på varvet och det gör inte hennes”, var motiveringen till att linan var hennes.
Den blå tråden kallades i folkmun för ”tjyvamarket”.
